Urs vilken jobbig dag. Det här var tänkt att vara en positiv blogg om sånt jag brinner för. Men något kom emellan. Min sambo är sjuk.

Ovisshet är det värsta jag vet, det är så jobbigt. Inte nog med att han någon dag innan julafton fick veta att han blivit uppsagd (innan han visste att han var sjuk). Vi har gått och hoppats på att det ska bli någon lösning, en förlängning i alla fall. Denna ovisshet och oro. Vi har skyhöga lån och det fick bara inte hända att någon skulle gå och bli arbetslös. Helst inte han med sin inkomst.

Nu kan jag berätta en lite positiv sak i alla fall. Han har fått en tjänst på samma ställe, i 6 mån. Det som avgör om han blir kvar där är om den som haft tjänsten kommer tillbaka, han är tjänstledig för att testa ett annat möjligt jobb. Men nu känns det ju hopplöst i alla fall, hur ska han klara av att jobba? Han kanske kommer att vara sjukare periodvis och behöver då vara hemma. Hur ska han då kunna få behålla sitt jobb och han redan nu hänger löst...det är ju nu han måste visa att de inte ska säga upp honom...

Jag kan inte tänka på annat än hur det kommer att bli i framtiden. Har haft svårt att hålla tillbaka tårarna idag och torkat dem flera gånger. Försöker dölja. Vi har sagt att vi inte ska gå ut med det, just för att det inte ska komma ut på arbetsmarknaden, för då finns det ju mindre risk att han får behålla jobbet eller får nåt nytt om han blir arbetslös. Men vi vet ju inte hur länge det kommer att gå att dölja heller.

Just det, framtiden ja. Känns nästan som att jag skulle kunna tänka tanken på att bara sticka och gömma mig undan allt. Men vi har ju ett barn också, som behöver sin pappa. Och tanken på att skaffa ett till barn känns än mer avsides nu. Först väntade vi pga att jag bytte jobb, sedan för att vi bygger hus (ingen ork kvar...), sedan känns det motigt att skaffa ett till om han är arbetslös och nu detta!!! Läser om denna trötthet sjukdomen för med sig, men som han dock inte säger sig ha, men jag kan nog som anhörig se den något fast han vill nog mest koppla den samman med skiftjobbet kanske. Och han är mer irriterad och arg nu. Hur blir det med tiden, jag tycker det var nog jobbigt att skaffa ett barn, jag har varit helt slutkörd, hur ska jag orka dra ett ännu tyngre lass om han är sjuk? Och vad kommer barnet att få för uppväxt?

Urs nu gråter jag fölr fulla muggar, orkar inte. När blir han sjuk igen och hur blir det om nåt år? Jag vill bara fly, vill inte vara med om detta. Har inte fått nåt gjort idag, det enda jag tänker är på hur situationen kommer att bli...han kan bli jättesjuk om nåt år, han kan bli jättesjuk om 15 år, han kan vara sjuk tätare i några år och därefter bättre. Men aldrig bra.

Hjälp, varför är jag mer ledsen över detta än han? Har det bara inte gått in för honom, förnekelse? Vad har läkarna sagt, eller säger de inget för att bibehålla hoppet uppe? Ska jag gråta mig till sömns nu varenda dag, dag ut och dag in...jag försöker vara stark för hans skull, men vill helst lägga mig ned och dö.