Idag är den värsta dagen i mitt liv - hittills. Min sambo har fått sin diagnos. Vi har valt att inte gå ut med den officiellt av flera anledningar. Dock (tror jag) att jag är ganska anonym här, men det kan man ju aldrig veta. Det skulle vara skönt att skriva av sig åtminstone om man nu inte kan prata om det. Men jag kan inte. Kom precis på att det är ju ganska mycket jag. Pratar man inte om det, så har det inte hänt. Glöm, förträng, glöm, förträng, glöm, förträng...

Trodde inte att livet kunde vara så ovisst och det ska tydligen fortsätta vara så. Tro hur det kommer att påverka en... Jag vill bara att allt, precis allt, ska vara jättebra. Men det är långt ifrån perfekt. Och ingen vet vad som kommer att hända. Jag som alltid tyckt att livet är helt underbart och att jag vill leva för evigt, men om det ska vara såhär så kommer jag nog att tvivla rätt fort.