Det gör så ont i mitt bröst, jag får panik. Så fort jag är själv gråter jag. Får hålla skenet uppe för vår son. Kommer min panikkänsla att gå över? Känner igen lite från när han blev uppsagd, men då kändes det bättre efter några dagar. Fast ett jobb är ett jobb. Man brukar ju i såna fall säga "så länge man får vara frisk så...". Men när man inte får vara det då, vad säger man då? "Så länge man inte är döende...?". Fastän det är ju inte jag som är sjuk. Det är ju inte jag som drabbas av allt, men jag blir ju ändå drabbad. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte... men sjukdomen är ju bekräftad nu, nu går det inte ens att hoppas. Vem ska trösta mig? Kan inte prata om någon om mina känslor. Han har ju (ännu) skenet uppe. Vet inte vad han tror. Och jag vill inte oroa honom i onödan. Jag kanske överdriver också. Hur ska man kunna leva med denna ovisshet? Kommer det att leda till att förhållandet tar slut, kommer det att tära allt för mycket? Vem ska då ta hand om honom? Och om jag inte orkar ta hand om hemmet själv, kan någon komma och hjälpa oss då, knappast. Detta betyder att jag måste göra mera. Och som det känts de sista åren så går jag ju på knäna med heltidsjobb. Kan jag gå ned i arbetstid då för att hinna ta hand om hemmet också? Knappast, man behöver ju pengarna....måste vi flytta till lägenhet så är ju livet slut där också. Nu har jag fått mitt drömhem, men det verkar inte som att jag ska få bo här, allt går emot oss...tänk om ytterligare en sak inträffar...